Idag vet jag verkilgen inte hur jag mår.

Jag tror jag är mest arg.

Jag såg Män som hatar kvinnor igår. Jag har inte läst boken. Både bok och film är så hyllade. Men för vad? Ett mästerverk? Är folk verkligen så blåögda, förvridna och"härdade" nu för tiden? Se ett steg längre gott folk. Tänk för jösse namn. Ska det vara för mycket begärt i våran värld idag. Vilken sjuk vriden människa har skrivit dessa böcker och nu också gjort detta visuellt i film. Jag mådde fysiskt illa, pulsen höjdes i omgångar och jag fick hålla emot kräkreflexen.

Fy f*n.

Och vad säger det dessutom om alla... ALLA människor som älskar dessa böcker och film so far egentligen? Va? Alla detta tilltalar? Tänk nu efter...

Tänk!

Jag har fått många förklaringar både innan och efter jag såg filmen till varför detta är ett sånt mästerverk... vilket gör att jag mår ännu mer illa...

Människor som gillar det här - håll er borta från mig - jag känner er inte och vill inte känna er heller.

Sen är jag jäkligt förbannad för att personen jag såg filmen med, tycker böckerna är så himla bra. Fullt vetandes om MIG vill personen se filmen med mig. Han han dum i huvudet eller??? Hur korkad får man bli på en skala??? Jag ska inte gå in på detaljer for now, men mycket om mig "togs upp" i några sammanhang so to speak. Jävla idiot. Helt jävla opåverkad sitter han och ser skiten med mig. Inte en min. Det var längesen jag kände så mycket hat som jag kände just då, gentemot honom. Och den känslan har jag svårt att bli av med...

Sjuka vridna jävla sinnen.

Män som hatar kvinnor - Kiss my ass. I would throw a gassbomb at you any day and watch you burn in hell.

Jag är en trasig, trasig själ.

Allt i mig är sönder, men samtidigt ingenting. För jag är - ingenting. Jag är en tomt skal med känslor... bara på besök. Är några av känslorna egentligen mina?

Ibland kan tankar och känslor uppfylla min kropp och mitt sinne och inte hitta ut. Jag blir överhettad. Det kokar över. De får inte plats. De trängs. Ändå rör de sig så fort att jag inte får nån chans att uppfatta dem.

Vad är jag? VEM är jag? Hur är jag? Finns jag?

Är jag normal? Vad är egentligen normalt?

Jag har ett tomrum som aldrig kan fyllas... men varför? Är det för att det är JAG som är själva tomrummet i sig?

Jag vet hur man tar sig ifrån detta jordeliv.... men hur gör man egentligen för att hålla sig kvar...

Håll om mig!!

Det var ett tag sen jag skrev nu. Mycket har hänt sen sist.

Jag har också kommit underfund med mycket.

Jag har sökt informtion och jag har öppnat mig och bollat tankar med en som på sätt och vis befinner sig i samma situation som jag. Tack! Du vet vem du är.

Jag har grubblat, tänkt tillbaka och försökt minnas. Hur länge har jag egentligen varit sån här? - Så länge jag kan minnas, bara att det är mycket värre nu.

Jag har så länge jag kan minnas haft "ångest" som komlement i min journal och jag har aldrig riktigt förstått varför. Jag har aldrig fått det förklarat för mig heller. Men nu vet jag. Oh boy, I love google...  för visst har jag ångest. Ångest som dessutom har ökat markant på sista tiden.

Jag har jättesvårt att öppna mig och berätta hur det egentligen är på insidan. Att blotta min trasiga själ - även för läkare. Hur ska dom någonsin kunna förstå? Har de vart i samma sits? Såklart inte. Betyder det att de kommer se ner på mig? Kanske. Jag tänker inte ta risken.

Jag vill inte synas.

Jag vill inte känna.

Jag vill inte finnas.

Och jag vill inte att någon ska få veta...

Jag hetsäter/tröstäter. Är åter igen inne i en sån period. Är ett totalt nervvrak. Men nu har jag kommit på varför. Äntligen kan jag börja dra lite trådar i min tillvaro!

Jag försöker trycka ner min ångest med mat. I två veckor har jag helt vansinnigt proppat i mig allt jag har sett. Plus 7 kilo som ett resultat nu... Detta kommer behövas kompenseras. Kompensation är inte sunt - det vet jag. Men hur ska jag annars göra?

Jag har bett min läkare om hjälp och medicin för första gången i mitt liv. Det är ett stort steg. Jag gör det för dem, mina nära. Jag är villig att börja knapra tabletter för deras skull. De är värda bättre än det jag kan erbjuda dem omedicinerad. - Kaos-

Jag lyckas till 70% hålla allt inom mig, ibland märks det inte alls. Men 30% pyser ut och jag framstår som allt annat än sund. Jag är trasig och jag försöker hela tiden för andras skull lindra och tejpa och tejpa och tejpa... när jag egentligen behöver en helt ny själ.

Det var länge sen jag åt medicin nu. Är nog lite rädd för mediciner... Då hjälpte det bara "sådär". Skillnaden blev dock  större när jag slutade.

Stress triggar definitivt igång dessa helvetes perioder. Dessa negativt hypomana perioder. De kommer inte av sig själva. Jag är stresskänslig också, som om det inte vore tillräckligt illa ändå. Det behöver inte vara en uppenbar stress som triggar. Det kan röra sig om nåt så enkelt som att jag har mycket att tänka på i ett par dagar. BAAM!  Så sätter det igång. Eller att jag kopplar av/varvar ner från något jag har vart med om/ute på. Något positivt. Kanske positivt hypomant?

Det finns alltså positiva "hypomana" perioder också, men då är jag så "frisk" att det inte finns ett enda problem i världen. Allt löser ju sig!

Nerver all over the freaking place. Igång som en duracellkanin men kan sitta helt still, vid datorn exempelvis och vara stirrig och frånvarande och svettas om vartannat. Det kryper i mig. Usch.

Jag försöker koncentrera mig men tankarna flyger för fort. I korta stunder kan jag hålla kvar mitt fokus, sen är det igång igen. Jag sliter och kämpar mot mitt eget sinne. Jag måste vinna!  Jag försöker lugna mig själv genom att stänga in mig... tror jag... jag tror att det är därför jag stänger in mig/bort mig iaf, som en strategi i strävan mot ordning.

Det positiva i den period jag befinner mig i nu, är: att jag kan "se". Jag kan förstå min tillvaro. Jag är närvarande och "i samma verklighet/närvaro" som alla andra. Jag kan resonera på en bra nivå. Men jag skäms något oerhört. Jag skäms för den jag är och allt som hör till. ALLT. Och alla dessa helveteskänslor försöker jag döva med - mat- .

Funkar det? Naturligtvis inte! Men det håller mig sysselsatt för stunden och andra sinnen kopplas in vilket gör att mina andra sinnen slappnar av för ett ögonblick. Lite lustcentra i hjärnan som får sitt. En paus i all röra helt enkelt.

Jag kan inte fortsätta så här. Jag kan inte ta till mat för att trycka ner detta tillstånd. Jag kommer sluta som en val, för att inte tala om hur hälsovådigt det är att "jojjobanta" på detta sättet. För det blir ju resultatet. Det är dessutom extremt oekonomiskt och orsakar ännu mer ångest... jag känner mig fast i mitt ekorrhjul och just nu så ser jag inte att det ens är i närheten av att börja lägga sig.

Vilken strategi ska jag ta till nu?

Hjälp...

Jag mår as.

Det spritter och drar och pirrar neurotiskt i hela kroppen.  Som om man passerat sin tionde red bull ungefär. Nu har jag inte druckit RedBull, men jag har hört hur påverkade och "psyko" en del blir av en överdosering. 

Det är jag! Sover väldigt lite och väldigt oroligt.  Jag gör femtioelva saker samtidigt men väldigt lite blir gjort alls. Jag är inte i form för att ta beslut, ändå tar jag massor av beslut just nu. Många helt nya nypåkomna. Jag glömmer vad jag håller i, även om jag tittar på det. Vem är det jag pratar med i telefon? Vad sa hon? As-stressad   - av ALLT. Fast jag är positiv fortfarande...  och det är ju bra... men snart smäller det till, det gör det ju alltid. Snart är det dags för en depressiv apatisk period i sängen där man är ljuskänslig, viskningar känns som skrik, man vill bara vara ifred och man orkar inte ta sig upp ur sängen. Man bryr sig inte om något. Allra minst sig själv. Allt är obehagligt och det krävs en stunds fokus och kraftansamling bara för att få ur sig några ord...

Jag äter nu hela tiden.   Det finns inget stopp i varken handlingar eller i tanke. Det är inte ens gott. Det gör ont i magen och jag mår illa, men jag kan inte sluta. Allt är en enda stor tornardo. Men jag känner till att jag har problem med det och försöker dämpa alla fysiska symtom möjligt från detta. Inte minst för att skona min omgivning och för att själv känna mig mindre "störd". Det leder dock till att det blåser upp till storm ännu värre inom mig.

Jag klarar allt!  Men jag får ångest bara av att öppna dörren. Tänk om nån ser mig?  Jag vågar inte svara i telefon, men jag ska start afyra nya företag! Oj, vad mycket jag har att göra nu då!  Jag är ett riktigt ordentligt nervvrak.

Tredje dygnet är jag inne på nu sån här. Tredje...

Undrar hur många dygn det dröjer denna gång. Ska an hoppas det går över eller ska man hoppas det håller i sig? För så där apatisk vill jag ju inte bli, då är allt nattsvart. Nu är det förvisso ljust, men jag bränner ut alla små grå jag har kvar upp i kontoret. Jag är helt utmattad, ändå på G och spänd som en fiolsträng. Jag orkar inte! Jag kan inte fortsätta! Men jag får inte stopp på hjulet!

Hur ¤"#&% kan man vara slav under sig själv?? Har jag inget att säga till om mig själv? Ska jag bara sitta och vänta tills det kommer över mig som om man fick en rak höver av en yttre faktor?? Det lever ju inom mig för bövelen!  Det måste finnas ett sätt att kontrollera denna sandstorm! Men vilket sandkorn ska man börja med? AJ! Fick ett i ögat.

Jag kommer överlista det en vacker dag. Vänta och se du bara!

Föreställ dig alla dina känslotillstånd du har haft nån gång. Rätt många va? Tänk dig nu att du tar alla dem och packar ihop och skickar in i en liten bubbla. Försök sedan beskriva den bubblan.

Inte helt lätt? Välkommen till min värld. Jag lever inne i den bubblan varje dag - tillsammans med alla dessa känslor. Ibland blir jag träffad av den ena känslan när den svischar förbi i 120, ibland går en annan känsla rakt igenom mig. Aldrig en lugn stund, för känslorna vilar aldrig.

Jag är 29 år och känner inte mig själv, för aldrig har jag fått en sådan stund att jag har kunnat känna efter. När jag närmar mig så är det dags att byta - igen.

Detta har gjort mig uppgiven och desperat. Jag är fånge men ändå fri. Jag är fri men ändå fånge - i min egen bubbla.

För drygt ett år sedan klev jag in på öppenvårdspsykiatrin och var alldeles förvirrad och rädd för mig själv. "Varför svänger det så? Vad är det som händer? Var kommer allt ifrån? Jag har blivit tokig!" Nu vet jag mer. Jag börjar förstå, få grepp om vad det är som händer och jag analyserar sedan ett par månader tillbaka mitt eget betende och försöker beräkna det - som om det vore en annan människa. Så många gånger jag har skrivit, gjort hemsidor och varit jättenöjd, om allt och inget - för att några dagar skämmas och radera alltihop som jag suttit uppe med i dygn, veckor och ibland månader som ett dygnet runt projekt, för att få perfekt.Flera gånger om. För det jag skrev då, det jag tyckte då, sättet jag formulerade mig på då - var inte "jag". Dvs det "jag" som jag känner nu, kommer inte vara "jag" vid ett annat tillfälle. Jag känner inte likadant, tänker inte likadant, uppför mig inte likadant. Jag kommer ihåg vad jag sagt och/eller gjort, men kan inte relatera till det känslomässigt. Jag skäms över mig själv. Jag fick frågan: "Vad är du stolt över med dig själv?"  -Inget.

Jag förstår mer nu först och jag plockar halmstrån och samlar ihop en egen överlevnadsstrategi för att rädda mig själv, min familj/relation och mitt förstånd.

Alla tror att jag är frisk. Jag ser ut som vem som helst, kanske lite bättre till och med. Jag upplevs som stark, vilket jag säkert kan vara... men är labil och jag kämpar för mitt liv. Jag vill leva. Jag vill ha vilja att leva. Jag vet hur man flyr från den här planeten, men inte hur man stannar kvar.

Jag tycker synd om min familj som lever med mig. De lever med mitt tillstånd precis lika mycket som jag, ibland mer. Jag känner mig egoistisk som utsätter dem för mig. De är värda så mycket mer.

Jag blev inspirerad att starta en blog för att skriva ner tankar för att sedan i ett annat läge kunna gå tillbaka och se förhållningssätten i skrift och de olika lägena, för att kunna analysera mig själv bättre, i min strävan för att må bättre.

Jag ska försöka låta den här bloggen vara kvar och inte gå in och ändra meningar och skriverier som är postade för flera dagar sedan, för att passa mitt eget tillstånd just då. Jag inbillar mig iaf att nu när jag skriver ner det, så minskar jag risken något.Tips om allt är välkommet. Bloggen, sjukdomar eller bara en kommentar - neg eller pos är alltid välkomna. Du är välkommen.

Den här bloggen blir mitt bollplank.